Etikettarkiv: Hammarby

Ansiktsminne

Igår kände jag igen och hälsade på folk från förr inte mindre än två gånger.

Först var jag och Jenny inne på Frank Form för att hitta en present till en kompis som fyller år idag. Där arbetar en tjej som jag kände igen så väl. Jag frågade om hon hade gått i Skanstulls gymnasium, men det hade hon inte (senare insåg jag att hon nog är ungefär 10 år yngre än jag, så det kanske var en förolämpning …). Vi pratade lite om Orla Kiely-grejer samtidigt som jag sökte i minnet efter en situation till ansiktet – 1995. Informatörslinjen på KomVux! Hon kom inte ihåg mig, men å andra sidan kom hon inte ihåg nånting från den tiden. Jaja. Vi blev båda lite glada i alla fall. Katti.

På kvällen var Per och jag på releasefest för en bok om hammarbyare – Jag hör till de få som kan leva, av Katarina Kuick bilder tagna av Björn Qvarfordt – och där var det en kille som jag kände igen. ”Men du har gått i Skanstulls gymnasium!” sa jag. Och det hade han. Sen pratade Per och jag med honom resten av kvällen. Trevligt. Nej. Han kände inte heller igen mig. Benjamin.

Jag kan ju inte gärna lägga ut bilder på de här två personerna, som för övrigt blev väldigt förvånade över att bli igenkända, men jag kan lägga ut bilder på braiga boken! Över 500 sidor om hammarbyare och kulturen kring Hammarby. Den är bra! Och det är väldigt snygga foton!

bild kopia 10

Jag hör till de få som kan leva

bild kopia 11

Kapitlet om mig, Per och Dante

Protester

Man kan visa vad man tycker på så många sätt. Idag har jag varit på en tillställning där man visade sitt missnöje vid två olika tillfällen.

Det ena var en fredlig, tyst protest. Den andra var, vill jag lova, högljudd. Och våldsam.

Vi har varit på fotboll. Nej. Sluta inte läsa här. Snälla.

Den tysta protesten kanske kan beskrivas litegrann som en strejk. Publiken får inte vad den vill ha och tycker sig ha rätt till. Så de som normalt driver en stor del av ”livet” på matcherna – hejaklacken – kom inte in förrän efter en halvtimma in i matchen. Tyst och tråkigt.

Sen var det som vanligt ända till ett tag in i andra halvlek då ett gäng mörkt klädda unga män (antar jag) i jackor med luvor sprang upp ovanför motståndarlagets hejaklack. Där kastade de ner knallskott. Så var slagsmålet igång.

Jag fattar inte. Vem får ut nåt av det här? Är jag världens mest naiva när jag verkligen inte fattar? Matchen avbröts i 40 minuter. Barn grät av rädsla. Folk som hejar på samma lag börjar bua åt varandra. Alla de drygt 10000 som var där störs av ett litet gäng kompletta idioter som verkligen inte har på nån endaste arena att göra. Om det inte är tornerspel eller så. Boxning. För fotboll verkar de inte vara intresserade av.

Kanske ulliga, gulliga katter skulle vara nåt att sysselsätta sig med istället för att slåss? Piffa och kamma på utställningar. Bra med luvjacka då.

Undrar också om de tycker att kvällen blev lyckad. När man blir hatad av alla.

Faktiskt utvald!

Ibland måste jag komma ihåg att tänka på de väldigt bra sakerna.

Idag har jag påmints om två saker jag faktiskt valts ut till. Ingenting som leder till världsfred, botar cancer eller påverkar miljön, men ändå.

Dels så har jag valts ut som röst till 1177 Vårdguidens telefonitjänst som får 4 miljoner samtal varje år. Jag läste in allt till tjänsten i morse. Jag hoppas att det blev bra! Kanske har jag inte nämnt det tidigare, men jag är ju röstaktör sen många år. Kanske 25 år. Jo serru. Bra extraknäck. Har avtal med Telia. Funkar bra!

Dels så kommer jag, som en av 29 personer, att vara med i en bok som handlar om hammarbyare. En författare (och översättare) som heter Katarina Kuick har skrivit boken ”Jag hör till de få som kan leva”. Idag fick jag inbjudan till releasefesten! Eller – herregud – releasefesterna! Boken är klar och jag är så glad för Katarinas skull! Om man är det minsta intresserad av fotbolls- och supporterkultur så ska man läsa den här boken! Och här krävs väl eventuellt ändå lite mer bakgrundsinformation. Per och jag har haft säsongskort till Hammarbys matcher i många år. Sen 1998 om man ska vara  noggrann.

Jag hoppas att det inte är förmätet att skriva om sånt här. Men det är en del av mitt liv. Kanske är det förmätet att ha en blogg?

Men det är ju som med TVn – bara att stänga av om man får nog! (Käckt va!)

Heja!