Kategoriarkiv: Relationer

Nån annanstans

En kombination av vädret, ganska mycket jobb, detoxande och avsaknad av lurar som det går att prata i till mobilen, har gjort att jag känner mig litegrann utanför själva livet. Det känns märkligt. Dag läggs till dag och snart är januari slut. Obegripligt.

Vad gäller jobbet så känner jag så här – jag är tillräckligt gammal för att veta att jag grejar saker. Klarar jag det inte själv så finns det ALLTID folk att fråga. Prestige på jobbet är inte min grej. Men … Det har varit lite mycket på senare tid. Jag skulle vilja rensa inkorgen. Bland annat.

Vädret kan jag verkligen inte göra särskilt mycket åt. Det är bara att vira in sig i den ena fina schalen efter den andra för att stå ut. Eller. Jag har inget emot snön. Men det grå. I love solen.

Mina lurar till telefonen beter sig märkligt. Allihop. Har lånat Dantes nu. Tack!

Till sist det absolut självvalda detoxandet. Dag två. Det känns bra. Vi har förberett oss. Det finns mycket att avgifta :) Närå. Men vi har lagat mat som finns i frysen. Köpt massor av frukt och grönsaker. Och ägg. Så det känns inte så jobbigt. Vi har börjat med rostbiff i två dagar. Det är ju gott! Med tomatsallad igår och kryddstark lök/paprika/tomatröra idag. Nu väntar köttfärsbiffarna i frysen, linssoppa och smarriga räksallader från Erssons till helgen kanske?

När det här är klart så ska vi börja äta riktigare. Kanske, kanske blir det 5:2. Det känns bara lite konstigt att gå från LCHF till nåt annat där man tillåter både socker och föredrar lättprodukter framför äkta varor. Jag tror ju inte på socker. Och lättprodukter har jag ALDRIG trott på. Smakar ju skit. Blir arg bara jag tänker på det. En av andra dagen av detoxandets baksida.

Till sist vill jag gratulera mina tre söner och min bror och hans son på namnsdagen. Carl. Passar på att gratulera Fred en extra gång. han har fått jobbet som skiftledare på Rigoletto. Heja!

2013 – en sammanfattning

Underbara Clara  har gjort en årssammanfattning. Så det gör vi i bloggkollektivet också. I bästa fall hittar du svaren från AC och Jenny också. Fred kommer nog inte att svara :)

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Ja. Jag litade på nätverket när jag hade slutat på förra arbetsplatsen. Det fungerade!
Dessutom fick vi en kull kattungar – jag hade vare sig sett katter föda eller födas, inte heller haft sex små katter att ta hand om.
Ta hand om ett dödsbo hade jag inte heller gjort nån gång.
Skrev en barnbok.
Är ett kapitel i en bok!

Genomdrev du någon stor förändring?
Ja. Jag hade sagt upp mig i oktober 2012 och slutade i januari 2013.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Felix, min bror fick en son – Calle, AC och Stefan fick en dotter – Nancy. Min kusin Linnea som bor i Italien fick en son – Morgan. Och min kusin Nisse får snart barn också. En före detta arbetskamrat, Anna-Karin, har adopterat en flicka, Hanna, från Kina.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Den 24 maj. Dagen då pappa dog.

Dog någon som stod dig nära?
Som sagt … Min älskade pappa dog. Jag saknar honom varenda dag.

IMG_5156

Marianne och pappa

Vilka länder besökte du?
Estland med Dante och mamma. Februari.
England och Frankrike med Fred. April.
USA för att hälsa på Lotta och Jennie. Juni.
Grekland med Per och Dante. Juli.
Åland med Dante. Gills det? Augusti.
Italien med min syster Sara. Augusti.
Sydafrika med Per och Dante (vi åker ju i december!)

IMG_1508

Fred och jag i London

IMG_4545

Lotta och jag i New York

IMG_6453

Sara och jag på Sicilien

Bästa köpet?
Tilla! Vår lilla katt.

SAMSUNG CSC

Tilla-Tolv, född 121212

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Någon har gjort mig riktigt glad – min bror. Det känns som vi har gått genom eld och vatten ihop under det här året och jag skulle inte ha skrattat så mycket utan honom. Jag är glad att känna, förstå och veta att vi har varandra.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Skulle man kunna få (minst) ett år utan en massa jävliga sjukdomar så skulle jag vara tacksam.

Vad önskar du att du gjort mer?
Promenerat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Spelat telefonspel.

Favoritprogram på TV?
Hela Sverige bakar har jag ju varit noga med att se. Betyder det att det var det bästa programmet? Nej! Nu vet jag – Patent 986. Det om Håkan Lans. Som min bror gjorde. Såklart!

Bästa boken du läste i år?
Jag, En av David Levithan. Som jag har lånat ut till nån och nog aldrig får tillbaka.
Är ganska säker på att jag har läst andra bar böcker. men sen pappa dog har jag blivit så skitdålig på att skriva upp allt jag läser. som jag gjorde förut.

Största musikaliska upptäckten?
Nåt nytt alltså. Åh vad dålig jag är på sånt. Jag passar. Och tar en annan kulturell upptäckt istället – Hilma af Klint.

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Att jag slutade på min förra arbetsplats. Och att jag började på den nya. Och att det går bra.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag faktiskt skrev klart barnboken. Nu är det bara resten kvar …

Största misstaget?
Att vi inte gav oss tid att titta igenom alla böcker och CD-skivor efter pappa mer noggrant innan vi gjorde oss av med det. Det var så lite tid och så trångt hemma hos oss att allt vi ville var att bli av med det. Lite överilat.
Kanske att jag köpte ett par skor utan att prova vänsterskon. Har hallux valgus på vänsterfoten och när jag kom hem med skorna insåg jag att det inte funkar. Gick inte att byta skorna. Köpta på Timberlandutförsäljning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Generellt gladare. Men det svarta har varit svartare och det ljusa har varit ljusare. Jag är mer tacksam.

Vad spenderade du mest pengar på?
De sju månaderna utan fast jobb.
Resan till Sydafrika.

Något du önskade dig och fick?
Friska kattungar.
En violtvål från Italien.
En resa till Sydafrika.
En gemensam blogg.

Något du önskade dig och inte fick?
Att pappa skulle leva längre.
Fred på jorden.
Lottovinst.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Jag var på ett heldagsmöte på Arlanda. Fick en ask choklad av de finska kollegerna. Sen åt Per, Dante och jag middag på restaurangen som heter Göteborg. Jag fick ett nytt objektiv till kameran. Ljuskänsligt och med bra skärpedjup. Roligt!
Några dagar senare hade vi middag med familj och vänner.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade blivit helt klar med barnboken.

Vad fick dig att må bra?
Min familj och katterna.
Mina vänner.
Bekräftelsen när jag fick ett nytt jobb.

Vem saknade du?
Pappa.
Lotta i USA.
Jennie i USA.
Eva i Tyskland.

Petter i Årsta och Fred i Örby …

De bästa nya människorna du träffade?
Många av de nya arbetskamraterna.
Familjen som har vår lilla katt Sol hos sig på foder.
Andra kattmänniskor.

Mest stolt över?
1. Mina barn. Alltid.
2. Mig själv – jag vågade och vann.
3. Per som har gjort så himla mycket bra för Sällskapet Sibirisk Katt – en ny hemsida till exempel. Och dessutom gått en massa kurser och lärt sig mer om katter i största allmänhet.

Högsta önskan just nu?
För allas skull – att allmänt elände med sjukdomar och skit upphör.
För egen del – Att inga politiska uppror eller vädret sätter P för resan till Sydafrika.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Lägga energi bara på bra saker. Hahaha. Lättare sagt än gjort. Men att tänka tanken är ett steg på väg!

Om att läsa

Det där med att läsa … Jag tycker att det är intressant. Vem läser? Och varför läser man? Du som läser det här har säkert en miljard bra svar, precis som jag själv. Det finns ett otal fördelar.

Kanske, eventuellt någon liten nackdel – om man börjar läsa tidigt så är man kanske, eventuellt lite väl okritisk. Man kan ju till exempel leva ett helt liv  i besvikelse för att väldigt lite av allt det som händer i en bok aldrig händer i verkligheten. Man kan få för sig att den enda, riktiga kärleken är den som kommer på en vit häst, räddar en från torn av olika slag, gör en till prinsessa, visar världen, drar ut stolar, tittar på en med hjärtan i ögonen, ser till att det ligger rosenblad på vägen till sängen där man sen ska ha pikant sex med piskor och ögonbindlar. Allt i ett rosa skimmer. För så är det i allt från Askungen till Fifty Shades of Grey. Där finns inga illaluktande soppåsar, dammiga strumpor eller inställda pendeltåg.

Huvudpersonen i en bok (för all del i en film eller TV-serie också) är ju liksom huvudperson i allas liv. Och det är man ju aldrig i det riktiga livet. Kan det vara därifrån bekräftelsebehovet kommer? Man vill ha sin egen bok, film eller TV-serie. Där man är rik och aldrig nånsin har tråkigt. Om man reser så sitter man aldrig på en flygplats i sex timmar och väntar, nej, det hoppar man över. Om man promenerar från lyxaffären hem till slottet så beskrivs aldrig den promenaden som vindpinad med småspiksregn. Är det konstigt att man kan känna sig besviken på det riktiga livet? Och är det konstigt att man flyr till böckernas värld? Eller filmens, TV-seriernas och glamourtidningarnas.

På samma sätt som man kan tro att allt som är ”gott” är rosaskimrande, så kan man ju tro på det onda också. Styvmödrar kan inte ha det lätt. Så som de beskrivs överallt. Och alla onda tyskar utan kontraster. För det måsta man ju säga att till och med ryssar är mer nyanserat beskrivna. Där finns de jätteonda, politiska ryssarna och sen är det de stackars fattiga ryska torggummorna.

Och banditer som bara för nöjes skull stjäl och dödar. För att inte tala om alla spöken, övernaturliga krafter, varelser från andra solsystem och häxor som alla lätt kan läggas tll i paketet med andra onda – de redan nämnda tyskarna, ryssarna och styvmödrarna.

Det finns så mycket att vara rädd för.

Hur är det att leva i en ”sann” värld? Utan alla de där hittepåhistorierna med väldigt lyckliga eller olyckliga slut. Det kan man fortsätta undra. Är det där man lever här och nu?

*”Man” är inte nödvändigtvis jag.

Överkurs för den som vill läsa mer om att läsa finns här. Det handlar om huruvida man ska tvinga killar att läsa eller inte.

Och där har jag en kort kommentar – läser eller läste de du ser eller såg upp till, så läser du. Kom ihåg att du kan vara en person nån annan ser upp till. Alltså – LÄS!

Dela med, meddela?

Dristade mig till att ta pendeln i morse. Typ det tokigaste jag kunde göra eftersom ett tåg spårade ur igår och tågtrafiken funkar sådär just nu. Det gick dock bra. Tommare tåg än nånsin. Och jag kan tacka min lyckliga stjärna för denna tur. För bäst jag vandrade där på vägen från pendeln i Sumpan till  jobbet och läste på min telefon, så liksom stoppades jag av en mörkklädd person. Allra, allra bästa Isabell. Jag hade kunnat stå och kramas i morgonhöstsolen hela dagen.   Jag blev varm och glad och hoppas att vi ses väldigt snart igen.

Sen fick jag ett sms av världens roligaste Dante – ”Har du inte gått ännu” följt av en bild på en bil på gatan utanför vårt hus:

 IMG_7764

Det är en Eltelbil, alltså nån av mina kolleger (som jag inte känner). Och detta är så himla roligt. På många sätt. Jag hade gått för länge sen, jag har inte körkort. Och så vidare. Han är skojig den där lilla människan vi har hemma!

Såg det nya programmet Alla är fotografer. Nu är det ju så att jag tycker väldigt mycket om Sigge Eklund, Johan Rheborg och Henrik Schyffert så jag är möjligtvis en lättköpt tittare. Men åh – jag vill ju gå ut och fotografera på stubben. Det är det bästa betyget.

Har dessutom lyckats fylla resten av veckan med trevligheter:
Torsdaglunch med Helena
Torsdagsmys med Maja
Fredagsmys
Lördagsfix med Felix
Lördagmiddag med Anna och Tysklands-Eva
Söndagskulturellt med Tysklands-Eva
Söndagmiddag med Ola, Eva och Moa

Nej. Nu ska jag bli världsförälder och köpa Fuck cancer-armband. För det finns det som är viktigt. Och det finns det som är viktigare.

Tröskel

Måndag i morgon. Det känns så tydligt. Helgen tar slut och vardagen tar vid.

I mitt huvud är tiden mellan söndagkvällen och måndagmorgonen en tröskel eller ett mindre stup. Man ska, över natten, hoppa in i nåt okänt. En ny vecka. Nya äventyr och överraskningar. Tror inte att jag har ett endaste dugg planerat. Jo. En lunch i morgon. Med en kollega jag knappt har träffat. I början på nya jobbet la jag ut en massa lunchkrokar och nu börjar de ge utdelning.

På lördag ska jag äta middag med Anna D och Eva som bor i Tyskland.

Meningen var att vi skulle ha ställt ut katterna i helgen, men vi kom inte med. Lite trist. Förhoppningsvis kan jag utnyttja helgen till annat. Har till exempel erbjudit min bror att fritt välja tid för rensning av pappas sista lådor.

Fars dag. Den första utan far. Men vi har ju en annan pappa här hemma. Honom firar vi med en fruktsmoothie till efterrätt idag. Det ser jag fram emot. Kanske ett glas vitt till middagen också.

Mot stupet, över tröskeln.

Vargar i hälarna

Jag håller på att ätas upp inifrån. Av nån märklig stress. Jag kan knappt hantera det.

Det handlar om logistik. Almanackor och möten. Jag tror att jag håller på att bli knäpp.

Jag har två telefoner. En privat och en jobbtelefon. Jag har en fin pappersalmanacka. Så har jag ett nytt jobb med uppgifter som jag knappt kan klura ut hur jag ska lösa. För jag har inga verktyg. Alltså ingen att fråga, inget bollplank. Jag ska lösa allt ensam i rymden.

Jag har varit på kurs, Photoshopkurs, i två dagar. Det har varit jätteroligt. Men det har också gjort att jakten på nytt tryckeri har sinkats. Vilket i sin tur leder till att det som ska tryckas också blir sent. Jag är ny på jobbet och vill göra bra ifrån mig. Är jag bra när jag är långsam? Nej. Kommer de att återgå till konsulten som använts tidigare? Kanske. Nej, egentligen tror jag inte det. Men ibland känns det som jag testas. Jag kan inte se hur folk ser ut i ansiktet när jag talar med dem eftersom vi är på olika orter. Det ska tas hänsyn till så många ruttna relationer och jag känner mig utkastad i världen. Med gläfsande vargar i hälarna.

Dessutom har vi saker från pappa som borde tas om hand. Och smulor på köksbordet och en massa tvätt. Jag borde stryka också.

Fast jag vill skriva klart min bok och sitta och dricka te och läsa.

skriet-riktiga

Helkkipelkki

Ett av arbetsveckans bästa beslut var nog att gå tidigare i fredags. Dante har haft höstlov och vare sig jag eller Per har kunnat vara hemma i den utsträckning vi hade velat.

Det visade sig bli en fredag fylld av logistik. Ni vet sånt där som man nästan inte orkar tänka på. Det krävs i princip ett projektschema för att fatta när och hur allt måste göras utan att behöva börja om från början igen. Men det grejade sig. Vi hann till och med att vaccinera oss. Det var lite hepatit A och stelkramp/polio/blabla och så.  Och sen var det liksom lördag.

Och lördagen var en kattdag i Täby. Båda våra katter skulle ställas ut och det gick bra. De fick sina certifikat. Dessutom hade de Junior handling-tävling. Det innebär att barn ska hantera katterna och det gick jättebra för Dante. Av kanske tio barn med katter valdes tre ut och han kom trea med Tilla.

Dante är fantastisk. Han är så himla modig. Går ut där på golvet och håller upp katten som han inte gjort annat i hela sitt liv. Pratar i mikrofon och är både rolig och fiffig och modershjärtat svämmar över av stolthet och kärlek.

Vi kom hem, lämnade katterna och vände mot stan. Skulle möta de båda äldre sönerna, min bror med familj och Marianne (pappas särbo. Före detta särbo. Marianne, helt enkelt.) Och – vid Medborgarplatsens tunnelbanestation stod vi och tittade på den här lappen på väggen tills alla hade kommit:

bild 2

Verkar gott?

Sen gick vi tillsammans till Katarina kyrkogård och minneslunden där. Det var väldigt vackert. Marianne och jag hade, precis som många andra, med oss ljus. Det bästa var nog ändå att vi såg två av hararna sitta stilla under ett träd.

bild 3

Kvällen avslutades med middag hos Marianne. Logistiken på fredagen gick till stor del ut på att köpa tårta på Chokladfabriken, koka potatis till potatissallad, köpa vin och hämta varmrökt lax hos Felix. Det blev en mycket god måltid! Det var dessutom fantastiskt trevligt att träffas och jag är så himla glad att även Petter och Fred var med. Och Stella som kom senare också. Alltså Freds tjej.

Idag är det skönsöndag som kommer att avslutas med godmiddag (ja, det är jag övertygad om) på Kungsholmen. Det ska bli trevligt! Till dess ska vi se på härliga, härliga Downton Abbey och kanske inte fullt lika härliga Så mycket bättre.

Bra helg. Jag är redo för ny arbetsvecka!

(Rubriken betyder ingenting. Jag har kollat. Bara ett försök att finskifiera ordet helg.)

Patent 986

Sex år, eller är det sju år, senare är min älskade brorsas dokumentärfilm klar. Och igår sändes den. Den handlar om det svåra att vara uppfinnare utan företagsjättar i ryggen, att vara lite för smart lite för tidigt och Håkan Lans är exemplet.

Under inspelningens gång har min bror varit fast i England när askmolnet från Island spreds över världen (och då var jag i Frankfurt och tog tåget därifrån. Det trånga tåget.) Han har pratat med Wozniak som tillsammans med Jobs grundade Apple, Noam Chomsky som är jättestor inom lingvistiken (som jag läste på universitet), Bushnell som grundade Atari och ett gäng andra namnkunniga personer.

Min bror Felix och hans kollega Micke har jobbat som fan med filmen och jag tycker att det verkligen gav utdelning. Nu är jag Felix syster och eventuellt lite partisk, men jag tycker att den växer under sin timma. I början är den snabb, men efter en stund vänjer man sig vid de smarta klippen och framför allt de smarta illustrationerna. Jag kanske ska nämna att min bror och hans kollega har jobbat med grafik i 20 år. Det märks.

Jag tycker att Håkan Lans porträtteras på ett väldigt fint sätt. Han blir en människa. En liten människa som slåss mot jättar. Hela problematiken med patent blir belyst på ett intressant sätt och jag sitter i TV-soffan och gråter litegrann när det visar sig att Håkan Lans höll på att ge upp. Han ville under en period inte leva mer. Och – jag blir så jävla irriterad över orättvisorna den som inte har pengar råkar ut för. Eller, kan råka ut för.

Musiken är bra också. Den har Stefan Ekström skrivit.

Nu blir det kanske fel fokus, men det skiter jag i. Jag tycker att det var himla synd att jag inte fick vara röst i filmen. Jag läste in allt, men sen var det nån på SVT som hade en annan röst som förslag. Mest bara för att. Fruktansvärt jävla irriterande. Det hade varit så roligt att få ha gjort ett TV-jobb. Att få in en fot. Men jag tror att den dörren är stängd for ever nu. Detta skall smältas.

Men – se filmen. Den är klart sevärd. Den går i repris ett antal gånger framöver.

Energiiiiii

En dag som givit energi. Väldigt bra.

Skäl till att energiförrådet fyllts på:

- Det här med vintertid gör mig gott!
- Tvärbanan går hela vägen från hem till arbete. Jag slipper trängas eftersom jag har sittplats HELA VÄGEN. Svårt att beskriva glädjen jag känner!
- Jamen bra dag på jobbet. BRA dag. Gjorde småsaker som var bra på förmiddagen.
- Åt lunch med braiga gamla arbetskamraten Lena. Väldigt trevligt!
- Fick till bra jobbgrejer efter lunch.
- Var på Cygate och hade upplyftande möte med en kvinna som gör jätteroliga filmer med deras VD som visas internt. Nu är frågan om vi ska göra som de gör – på ett billigt sätt, eller om vi ska göra på ett dyrare sätt med hjälp av Dream Broker. Jag vet inte.
- Cygate ligger i samma hus som min förra arbetsplats, MAQUET, och jag kom tidigt så det fanns tid att gå upp och krama en massa arbetskamrater. Och det var nog ändå det bästa på hela dagen! Bestämde hemfärd med en före detta kollega, Janne, också.
- Kom hem och gjorde den goda bröllopskycklingen.
- Hade kort besök av allergiska människor som ville kolla om de är allergiska mot sibiriska katter. Det verkar de inte vara.
- TV.
- Sova gott efter bra dag!

Tänk om varje dag var som den här. Ska försöka få det så!

Festligt för stora och små

Lördagen var en slödag ända fram till klockan 18. Underbart skönt! När klockan var 18 skulle nämligen Dante på kalas. Det var han och sex tjejer. Övernattningskalas!

Så Per och jag kunde i sakta mak dra oss mot Zinken där det skulle vara bokreleasekalas. För Bajenböcker. Jag ”är ett kapitel” i Jag hör till de få som kan leva så därför var jag bjuden. Ja, det var fler som var bjudna också. Och man kunde ta med kompisar. Så Per och jag tog med Anna. Vi var där en stund och pratade med Bajenkompisar och det var mycket trevligt. Som Anna sa – ”Riktiga människor!”

Efter nån timma där tänkte vi att vi skulle käka nåt. I närheten av Zinken ligger det en restaurang som heter Pane Vino. Italienskt. Och fantastiskt bra! Som en kvarterskrog med härlig stämning. Hit går jag igen. Vi åt det godaste kött jag ätit på länge. Tryffelbearnaise. Åh – herregud. Jag blir tokig av att tänka på det! Positivt tokig. Gott vin också. Så började vi med Prosecco. Festligt värre. Måste lämna bort Dante lite oftare! Att ha trevliga spontankvällar med Per är det bästa som finns!

Dante kom nyss hem. Han var mycket nöjd! Fick ett sms från mamman till flickan som fyllde år ”Dante är en mycket uppskattad vän av alla”. Jag svarade ”En god vän har goda vänner!”

Jag känner mig lyckligt lottad!