Kategoriarkiv: Relationer

Katter, film och hår

En bra lördag kan innehålla allmänt kattintresse, både Jenny, Fred och Stella kom för att gosa, en tur till Sickla, där jag köpte Davinesprodukter – en mousse och saltvattenspray av sympatiska tillverkare. Dessutom luktar det gott!- och ett biobesök tillsammans med Dante.

Vi såg Det blåser upp en vind. Den rekommenderar vi. Kanske mer för lite vuxnare än Dante. Han grejade den, men jag är inte säker på att alla tioåringar skulle det. Men han är ju lite speciell. Lilla gubben. Vi grät ikapp. Det var en lektion i historia. Japansk, tysk och flygplanshistoria. Jag vill lära mig mer om Japan. Om andra världskriget. Om flygplan. Om jordbävningar. Se filmen så förstår du varför.

Kväll

Efter bra dag på arbetet, ändå bättre!

1 Aqua Dance! Jag kanske tjatar, men det är verkligen, verkligen roligt! Och bra! Och lagom!

2. Liten middag, gott te och samtal hos Jenny. Trevligt. Längesen jag träffade nån vettig. Oj. Hur många förolämpar jag nu :).

3. Kort promenad till bussen. Underbar kväll. Kan börja regna. Eller inte. Ganska ljust. Och jag vet hur det kan kännas att gå hem om natten i studenttider. (Att jag relaterar till det och att minnet är så starkt beror säkert på att det var bland de första gångerna jag så frekvent var ute om nätterna. Blommande hägg. Fukt. Perlerose. Härliga tider.)

4. På väg hem läser jag att Hammarby vann mot Huskvarna (jag valde att inte bryta Aqua-trenden framför att gå på match …)

5. Tog en rolig Instagrambild på hemvägen.

6. Kom hem till Per, Dante och katterna. Bra!

7. La Bamba på TV.

Det behövs inte så mycket.

Alla människor

Idag tyckte jag att jag såg en människa jag har sett förut. Kände liksom bara igen en lite äldre man på cykel. Undrar hur många man har sett förr här i stan. För att inte tala om hur många man inte har sett :).

Man kan ju bli galen på att fundera på var man har sett en människa. Är det en kändis? Nån från postkön 1991? Nån jag har jobbat med? Kanske en god vän till min pappa? Jag vet ju hur personen låter när den pratar.

Häromdagen kom jag på var jag sett en människa som stod på Plattan. Det var en expedit som extrajobbade på Konsum på Grindsgatan i slutet av 80-talet. Han smyckade sig med fler och fler hål i ansiktet ju längre tiden led. Dessvärre började han göra hål i sina vener också. Och nu står han på Plattan med sina vänner och ser för jävlig ut. Nedgången som sjutton. Det är så sorgligt.

Mannen på cykeln har jag fortfarande inte kommit på var jag har sett förr. Han kanske bara liknar nån.

Om jag var osynlig för en dag

Jag minns Osynlige mannen från när jag var liten. Samma skådespelare som nu mer skär i lik i serien Navy CIS. Och Harry Potter med sin osynlighetsmantel. Det är ju en spännande tanke!

Och vad skulle då jag göra om jag var osynlig för en dag? Vem eller vad vill jag veta mer om?

Först funderar jag på om jag kanske skulle följa mina närmaste för att kolla vad de gör hela dagarna. Sen tänker jag på kötthantering i affärer (och den tanken förvånar mig lite. Jag är ganska ointresserad av detta.) Sen tänker jag om man skulle kunna följa nån fantastisk talare före, under och efter för att se hur de laddar innan och slappnar av efteråt. Men vem är tillräckligt intressant för att följa på det sättet? Obama? Och hur skulle jag hantera eventuell kunskap efteråt?

Okej. Nu vet jag. Jag skulle kolla in i mina grannars hem och liv. Kanske få tips om hur man kan fixa i hemmet eftersom vi har ungefär samma förutsättningar. Se hur kul folk har det bakom gardinerna. Vad de pratar om om, vad de äter och om de har gemensam almanacka på anslagstavlan.

Blir man kissnödig om man är osynlig. Är kisset i så fall osynligt? Om jag skulle behöva gå på toa under ett besök hos grannarna, menar jag. Det är väldigt oklart det här med osynlighet. Jag kräver forskning på området!

Här kan du läsa vad Jenny skulle göra.

Man jag beundrar

Nelson Mandela.

Min man.

När jag sökte in till DI en gång så gjorde jag det med en text om en man jag beundrade – min pappa. Jag kom till sista provet, sen åkte jag ut när det var typ tolv kvar och det var sju som kom in. Det var synd.

När barnen blir äldre

Idag har Dante åkt kommunalt på egen hand. Från Hammarby Sjöstad med tvärbanan, sen bytta han till tunnelbana vid Gullmarsplan och tog sig till Centralen där jag kom upp från blå linjen sekunder innan han kom från gröna.

Jättejättebra! Tänk att han har blivit så stor att han kan ta sig mellan olika ställen själv. Och att man inte behöver åka hela vägen hem för att hämta honom så fort man har nån gemensam aktivitet i stan. Idag skulle vi på bio. Såg Frost, eller Frozen som den heter på engelska. Och den var ok. Animerad Disneyfilm.

Och det är ju bara ett av tre barn. Fred, som fyllde 22 igår, har väl nyss landat i Berlin om allt har gått som det skulle. Han ska vara där i två veckor. Roligt att vara i en storstad så länge. det har jag aldrig varit.

Kanske kan även jag lära mig nåt nytt? Per fick en espressomaskin i går när han fyllde 45. Och nu försöker jag lära mig olika baristaknep från Youtube. Hoppas att jag ska kunna göra ett enkelt hjärta snart!

Återkommer angående detta!

 

Ett lyckat misslyckande

Jag var på 50-årskalas i lördags. Mycket trevligt, mycket trevligt. Det var god mat och lite körsång och dans. Och samtal. Med både nya och gamla bekantskaper och vänner. Det blir ju sällan något längre, sammanhängande på en sån här tillställning. Men det var trevligt i alla fall. Igår drack Jenny och jag efterjobbet-te och konstaterade att det är trevligt när generationerna kan mötas under festliga former. Värdinnans båda söner och deras entourage var där. Ytterligare en dimension.

Men. Jag. Rekommenderar. ICKE – detox följt av vinfest. Eller så är det det jag gör. För om jag inte kände mig särskilt sugen på vin i fredags, när detoxperioden var över, så kan jag säga att söndagens bakfylla fick mig än mindre benägen att vilja dricka vin. Ett tag.

Att bli bakis är ett misslyckande. Att inte kunna bedöma vad som räcker, är inte så moget. Men. Det var roligt så länge det varade. Dagen efter var det, som sagt, värre.

Och Dante var hos Ola. Min före detta make. DET är jag stolt över! Att det funkar!

Idag ska jag ha målsamtal. Eller utvecklingssamtal, som det också har hetat.

Excuse me?

Idag har jag haft möten hela dagen. Typ. Det är ju inte så bra. För man hinner inte med annat. Titta i almanackan till exempel.

När klockan var halv fem fick jag en telefonpåminnelse om att jag skulle vara hos frisören. Klockan fem. Det är en omöjlighet att ta sig från Bromma till Sjöstan med kommunala medel. på en halvtimma Så jag stod mitt kast och beställde en taxi. Taxi Kurir.

Efter ett samtal från chauffören som undrade om jag ville bli uppringd (?) och jag hade svarat nej men bett honom skynda sig lite, så kom han. Ja. Först körde han fel. Såg inte hur jag viftade utan åkte till vänster när jag stod till höger på angiven adress. Jag satte mig i bilen. Han körde över en trottoarkant. Den första. 100 meter senare åker han över nästa. Jag himlar med ögonen i baksätet. Kan finnas på film.

Vi pratar om ditten och datten och jag får veta att han har kört taxi i ett halvår och att han  är 64. Nu tycker han att det är ok att släppa på ett åsiktsbatteri som jag helst hade sluppit. ”Ja. Jag fattar inte att det är så många invandrare som kör taxi. De kan ju inte läsa.” Jag blir matt. Mållös. Ända tills jag undrar hur han menar. ”Jamen, de kanske kan läsa på sitt språk. Men inte svenska”. Jag påpekar att jag aldrig har kommit fel med en enda taxichaufför, oavsett varifrån de kommer. ”Jag hör motsatsen varje dag. Jag kör färdtjänst på dagarna.” Jag orkar inte prata vidare med honom. Tänker tyst att inskränktheten vad gäller invandrade taxichaufförer kanske har med ålder att göra. Håller klaffen.

Medan vi åker genom Södra Länken frågar han var i Sjöstan jag bor. Eftersom jag ska till frisören så säger jag att jag gärna går av innan bron. ”Jaha. Vi kanske ska åka ner Värmdöleden då?” Jag fattar ingenting. Säger att det nog är bättre att åka ner vid Statoil. Han ser förvirrad ut och säger ”Jaha”. Så är vi där. Vid Statoil. Där han svänger av. Jag hinner stoppa honom innan han har kört för långt. Han ser förvirrad ut men inser att han kört helt åt skogen. Sen släpper han av mig där jag önskar bli avsläppt. Han berättar att han inte får hantera mitt kontokort för ”Det kanske är nån som har snott nåt nån gång”. Jag anar vilka han misstänker. Kliver ur. Kommer till frisören fem minuter sent.

Han lyckades köra fel två gånger inom loppet av tjugo minuter. Tror inte han kunde läsa.

Irritation och glädje

Dagens tema i bloggkollektivet – sånt vi blir irriterade på och sånt som gör oss glada.

Jag börjar med det irriterande.
När man åker kollektivt. Låt dem som ska av tåg eller buss gå av innan du själv kliver på. När många människor åker tåg eller buss tillsammans så är det viktigt att gå in i tågvagnen eller längre bak i bussen. Stå på höger sida i rulltrappan, gå på vänster sida. När du har kommit till rulltrappans ände, gå bort en bit innan du tar upp kartan eller börjar konversera med din vän från landet. På tal om att konversera – långa privata samtal med hög röst råder jag dig att hålla hemma. Om du beter dig annorlunda så blir jag irriterad.

Det är väldigt irriterande att ha sönder eller tappa nya saker. Kan även gälla gamla saker.

Att inte ha en ingrediens hemma till en maträtt man just börjat laga.

Ja. Bland annat.

Det som gör mig glad.
Möten som är positiva. Ett plötsligt leende från främmande person. Framgång och utveckling. Min egen och andras. Särskilt mina barns. En bra film eller skiva. När saker faller på plats.

Och många, många fler saker.

Jag passar på att rekommendera en sak. Nina Perssons senaste skiva. Så jättebra. Spring och köp. Du kanske blir glad!