månadsarkiv: februari 2014

Klagan

Idag är visst bloggkollektivets gemensamma ämne klagan.

Jag har svårt att skilja mellan missnöje och klagan, märker jag.

Men om jag ska klaga så kanske jag skulle kunna få göra det på alla hemsidor där man inte hittar det man söker.

Så. Det var det det!

När barnen blir äldre

Idag har Dante åkt kommunalt på egen hand. Från Hammarby Sjöstad med tvärbanan, sen bytta han till tunnelbana vid Gullmarsplan och tog sig till Centralen där jag kom upp från blå linjen sekunder innan han kom från gröna.

Jättejättebra! Tänk att han har blivit så stor att han kan ta sig mellan olika ställen själv. Och att man inte behöver åka hela vägen hem för att hämta honom så fort man har nån gemensam aktivitet i stan. Idag skulle vi på bio. Såg Frost, eller Frozen som den heter på engelska. Och den var ok. Animerad Disneyfilm.

Och det är ju bara ett av tre barn. Fred, som fyllde 22 igår, har väl nyss landat i Berlin om allt har gått som det skulle. Han ska vara där i två veckor. Roligt att vara i en storstad så länge. det har jag aldrig varit.

Kanske kan även jag lära mig nåt nytt? Per fick en espressomaskin i går när han fyllde 45. Och nu försöker jag lära mig olika baristaknep från Youtube. Hoppas att jag ska kunna göra ett enkelt hjärta snart!

Återkommer angående detta!

 

Okulturellt

Vad händer? Jag menar det – vad händer? Jag har ingen koll.

I fredags sjöng Laleh på Hovet. Där hade jag velat vara. För några veckor sen sjöng Nina Persson nån annanstans. Hade jag också velat höra. Hur kommer det sig att jag inte har en aning om vad som händer?

Min analys -

För det första har det med min resväg att göra. Mellan Hammarby Sjöstad och Karlsbodavägen (inklusive stopp för tågbyte i Alvik) finns det inte en enda yta för musikposters. Jag insåg det häromdagen när jag åkte till Medborgarplatsen – hela vägen upp för trappan vid ingången mittemot McDonald’s sitter de där affischerna tätt, tätt. Då ser man ju vad som händer. Även om de är band som inte intresserar mig det minsta.

För det andra har det med min ovana att läsa DN slarvigt på morgonen.

Hur kommer det sig att jag känner till att Schyffert och Lindström och Bröderna Luuk har ”shower”? Bättre marknadsföring i de kanaler jag uppenbarligen bevakar?

Har ju även köpt biljetter till fredagsgenrepet av Melodifestivalen. Dante och jag ska gå tillsammans med Maja, Leon, Kim och Liv. Det ska bli jättekul! Jag uppskattar Maja och barnen gillar varandra. Själva repetitionen kan ju också bli kul! Men det här är ju inte högkulturellt precis. Mer kommersiell barnkultur.

Vad gäller teaterföreställningar är jag också helt borta. Likaså dans. Och konst.Något har hänt. Detta är delvis en önskan om att uppmärksammas på när det händer nåt kul och sevärt.

 

Modespaning

Idag skriver AC, Jenny, Fred och jag om mode. Spaningar.

Jag har försökt spana. Det är två uppenbara saker jag ser – bomullsskjortor med skogshuggarflanellrutor. I alla färger. För herrar.

För damer gäller de lätta midjekorta dunjackorna med smala horisontella ”ränder”. I alla färger. Jag har sett män bära den där typen av jacka också. Ofta i sällskap av frun. Skrattretande.

Alla har lurar i öronen.

Det är alldeles för mycket svart utan färgglada accenter. Cykelväst räknas inte.

Om jag påstod att jag inte går på modenycker så skulle jag ljuga. Däremot så känns det ganska skönt att ha en garderob med kläder i min stil. Där finns inte ett enda plagg jag känner mig obekväm eller utklädd i. Inte en enda kråsblus.

Bäst av allt tycker jag om när det är iskallaste vintern och folk slutar bry sig om vad de har på sig bara de är varma.

Ett lyckat misslyckande

Jag var på 50-årskalas i lördags. Mycket trevligt, mycket trevligt. Det var god mat och lite körsång och dans. Och samtal. Med både nya och gamla bekantskaper och vänner. Det blir ju sällan något längre, sammanhängande på en sån här tillställning. Men det var trevligt i alla fall. Igår drack Jenny och jag efterjobbet-te och konstaterade att det är trevligt när generationerna kan mötas under festliga former. Värdinnans båda söner och deras entourage var där. Ytterligare en dimension.

Men. Jag. Rekommenderar. ICKE – detox följt av vinfest. Eller så är det det jag gör. För om jag inte kände mig särskilt sugen på vin i fredags, när detoxperioden var över, så kan jag säga att söndagens bakfylla fick mig än mindre benägen att vilja dricka vin. Ett tag.

Att bli bakis är ett misslyckande. Att inte kunna bedöma vad som räcker, är inte så moget. Men. Det var roligt så länge det varade. Dagen efter var det, som sagt, värre.

Och Dante var hos Ola. Min före detta make. DET är jag stolt över! Att det funkar!

Idag ska jag ha målsamtal. Eller utvecklingssamtal, som det också har hetat.

Pigg och nyter

Det här med detox har två stora fördelar. Tre.

För det första så är jag piggare. För det andra har jag tagit mig ur sockerdippsbeteendet, alltså att behöva äta NU utan att darra, svettas och dö inom fyra sekunder. För det tredje så börjar jag tänka ”rätt” vad gäller mat. Jag ska inte – äta vitt bröd, socker i stora mängder, dricka onödigt mycket alkohol, äta för mycket eller för fort. Och det känns helt självklart. Min kropp känner det.

Jag måste bara komma ut och promenera. Jag vill ju. Tänk om man skulle starta en promenadgrupp i Sjöstan?

Excuse me?

Idag har jag haft möten hela dagen. Typ. Det är ju inte så bra. För man hinner inte med annat. Titta i almanackan till exempel.

När klockan var halv fem fick jag en telefonpåminnelse om att jag skulle vara hos frisören. Klockan fem. Det är en omöjlighet att ta sig från Bromma till Sjöstan med kommunala medel. på en halvtimma Så jag stod mitt kast och beställde en taxi. Taxi Kurir.

Efter ett samtal från chauffören som undrade om jag ville bli uppringd (?) och jag hade svarat nej men bett honom skynda sig lite, så kom han. Ja. Först körde han fel. Såg inte hur jag viftade utan åkte till vänster när jag stod till höger på angiven adress. Jag satte mig i bilen. Han körde över en trottoarkant. Den första. 100 meter senare åker han över nästa. Jag himlar med ögonen i baksätet. Kan finnas på film.

Vi pratar om ditten och datten och jag får veta att han har kört taxi i ett halvår och att han  är 64. Nu tycker han att det är ok att släppa på ett åsiktsbatteri som jag helst hade sluppit. ”Ja. Jag fattar inte att det är så många invandrare som kör taxi. De kan ju inte läsa.” Jag blir matt. Mållös. Ända tills jag undrar hur han menar. ”Jamen, de kanske kan läsa på sitt språk. Men inte svenska”. Jag påpekar att jag aldrig har kommit fel med en enda taxichaufför, oavsett varifrån de kommer. ”Jag hör motsatsen varje dag. Jag kör färdtjänst på dagarna.” Jag orkar inte prata vidare med honom. Tänker tyst att inskränktheten vad gäller invandrade taxichaufförer kanske har med ålder att göra. Håller klaffen.

Medan vi åker genom Södra Länken frågar han var i Sjöstan jag bor. Eftersom jag ska till frisören så säger jag att jag gärna går av innan bron. ”Jaha. Vi kanske ska åka ner Värmdöleden då?” Jag fattar ingenting. Säger att det nog är bättre att åka ner vid Statoil. Han ser förvirrad ut och säger ”Jaha”. Så är vi där. Vid Statoil. Där han svänger av. Jag hinner stoppa honom innan han har kört för långt. Han ser förvirrad ut men inser att han kört helt åt skogen. Sen släpper han av mig där jag önskar bli avsläppt. Han berättar att han inte får hantera mitt kontokort för ”Det kanske är nån som har snott nåt nån gång”. Jag anar vilka han misstänker. Kliver ur. Kommer till frisören fem minuter sent.

Han lyckades köra fel två gånger inom loppet av tjugo minuter. Tror inte han kunde läsa.