månadsarkiv: november 2013

Filmfredag

Dante var på övernattningskalas igår igen. Som ensam kille även denna gång. Det var detektivtema. Flickan som fyllde 10 år heter Maja. Därför var det fantastiskt roligt att sonen kom som ”Lasse” från LasseMaja-böckerna. Höhö.

Per och jag tog tillfället i akt och gick på restaurang så fort vi lämnat den unge gossen. Det finns ett ställe här i Sjöstan som heter Hemma hos Kaj. Vi har försökt gå dit vid några tillfällen, men en gång var det för dyrt och en annan för fullt. Nu har de nyöppnat efter renovering (fast det såg inte så renoverat ut …) och jag tycker att det var ett riktigt bra ställe! Per valde gödkalvspettet och jag fick tre rätter för 300 kronor – ljummen carpaccio, helstekt majskyckling med svamprisotto och tre små efterrätter. Och espresso. Sen gick vi nöjda hem.

Väl hemma hamnade vi i soffan där vi tittade på Skavlan och sen var det oplanerad filmtajm. Först såg vi Farsan. Av Josef Fares. Underbar film! I sluttexten tackades Ulf Malmros och det var ju lite lustigt att en film av honom – Smala Sussie – visades på TV4 Film när vi började klicka runt bland kanalerna. Så såg vi den också. Jotack – det var en helkväll med svensk film det!

Favoritbutik

Har du nån gång funderat på varför du tycker om att besöka en viss butik? Exakt vad är det som gör att du vill stanna kvar eller komma tillbaka så snart som möjligt? Jag ska försöka förklara vilka egenskaper min bästa butik har.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker allra, allra bäst om de affärer som har massor av saker. Roliga saker. Billigt. Kanske handdukar med fina mönster, nagellack i olika färger, exklusiva tesorter, fina skor och roliga gummistövlar, snygga scarves, bra knivar, läsvärda magasin, fantastiskt porslin, god choklad, roliga vykort, fina kuddar,  sköna strumpor, skojiga accessoirer och fiffiga prylar i största allmänhet. Och personalen ska lämna mig i fred men hjälpa till när jag ber om hjälp. Sen ska alla grejer packas ner i snygga påsar som jag vill gå runt med varje dag.

ja. Huvudsaken tycks ju vara att grejerna man får med sig hem är mer eller mindre onödiga. Men härliga!

Men om jag ska välja en affär som faktiskt finns på riktigt, då väljer jag Whole Foods Market i New York vid Columbus Circle nära Central Park. Köp med dig mat och sätt dig i parken och njut!   Men vänta tills det är varmare.

Det är väldigt spännande med andras bästa butiker också. Här kan du läsa om vilka ställen AC, Fred och Jenny helst går till!

Hela blogggänget

Jodå – det är tre g i blogggäng. Annars kanske nån tänker ”Vadå blo ggäng” eller kanske lite mer anglofierat ”Vadå blog gäng”. Fast då kanske man inte tänker ”Vadå …”.

Alla tre – Ann-Charlotte, Jenny och Fred – förutom jag själv då, var här. Vi åt lax och drack vin. Och, måste jag säga, kom en bit på väg med idéer och det var bra att prata koncentrerat i och om vårt bloggkollektiv. Det enda var att jag visst råkade uppdatera bort mitt Instagramflöde. Men – det finns här!

Jag har dessutom tittat på både Kobra och Babel. Program jag gillar. Framför allt så älskar jag Lotta Lundgren även om jag undrar om hon knarkar ibland.

Nu vill jag läsa Gunilla Palmstierna Weiss bok Minnets spelplats, Lotta Lundgrens senaste bok Tio lektioner i matlagning och dessutom vill jag nästan se en splatterfilm med hajar (Kobra).

Nu är det en film om en graffittimålare. Jag gillar sånt som föreställer nåt. På utsidan av tåg. Ogillar svart tjofaderittan inne i vagnarna.

En sak till. Den där stressen från igår har lagt sig lite. Idag har jag jobbat ganska ordentligt. Det var bra. I morgon är det möte på Rosenlundsgatan klockan 09. Hurra! Typ sovmorgon!

Vargar i hälarna

Jag håller på att ätas upp inifrån. Av nån märklig stress. Jag kan knappt hantera det.

Det handlar om logistik. Almanackor och möten. Jag tror att jag håller på att bli knäpp.

Jag har två telefoner. En privat och en jobbtelefon. Jag har en fin pappersalmanacka. Så har jag ett nytt jobb med uppgifter som jag knappt kan klura ut hur jag ska lösa. För jag har inga verktyg. Alltså ingen att fråga, inget bollplank. Jag ska lösa allt ensam i rymden.

Jag har varit på kurs, Photoshopkurs, i två dagar. Det har varit jätteroligt. Men det har också gjort att jakten på nytt tryckeri har sinkats. Vilket i sin tur leder till att det som ska tryckas också blir sent. Jag är ny på jobbet och vill göra bra ifrån mig. Är jag bra när jag är långsam? Nej. Kommer de att återgå till konsulten som använts tidigare? Kanske. Nej, egentligen tror jag inte det. Men ibland känns det som jag testas. Jag kan inte se hur folk ser ut i ansiktet när jag talar med dem eftersom vi är på olika orter. Det ska tas hänsyn till så många ruttna relationer och jag känner mig utkastad i världen. Med gläfsande vargar i hälarna.

Dessutom har vi saker från pappa som borde tas om hand. Och smulor på köksbordet och en massa tvätt. Jag borde stryka också.

Fast jag vill skriva klart min bok och sitta och dricka te och läsa.

skriet-riktiga

Mio

Ibland får jag med mig de märkligaste saker efter läsning av dagens DN. I morse läste jag en fråga om namnen på tunnelbanevagnarna. Detta roar mig. Inte så att jag springer ihjäl mig för att få sitta i vissa vagnar, men jag tycker att idén är bra.

En av frågorna till ”Fråga Eva-Karin” i Stockholmsdelen idag var ”Går samma vagn för det mesta på samma spår? Vagnen ”Mio” har vi till exempel bara sett två gånger på den gröna linjen”.

När jag börjar dagens kommunala resa har jag inte en tanke på vagnnamnen, men när jag plötsligt tittar ut på Medborgarplatsen så ser jag en enda sak på tåget på andra sidan perrongen bakom en arm, tre huvuden och mitt tågs dörrar. Det är ett ord. Ett namn – Mio.

Visst är väl sånt konstigt. Och lite typiskt.

Om du vill läsa om namnen på tunnelbanevagnarna så finns det här.

Helkkipelkki

Ett av arbetsveckans bästa beslut var nog att gå tidigare i fredags. Dante har haft höstlov och vare sig jag eller Per har kunnat vara hemma i den utsträckning vi hade velat.

Det visade sig bli en fredag fylld av logistik. Ni vet sånt där som man nästan inte orkar tänka på. Det krävs i princip ett projektschema för att fatta när och hur allt måste göras utan att behöva börja om från början igen. Men det grejade sig. Vi hann till och med att vaccinera oss. Det var lite hepatit A och stelkramp/polio/blabla och så.  Och sen var det liksom lördag.

Och lördagen var en kattdag i Täby. Båda våra katter skulle ställas ut och det gick bra. De fick sina certifikat. Dessutom hade de Junior handling-tävling. Det innebär att barn ska hantera katterna och det gick jättebra för Dante. Av kanske tio barn med katter valdes tre ut och han kom trea med Tilla.

Dante är fantastisk. Han är så himla modig. Går ut där på golvet och håller upp katten som han inte gjort annat i hela sitt liv. Pratar i mikrofon och är både rolig och fiffig och modershjärtat svämmar över av stolthet och kärlek.

Vi kom hem, lämnade katterna och vände mot stan. Skulle möta de båda äldre sönerna, min bror med familj och Marianne (pappas särbo. Före detta särbo. Marianne, helt enkelt.) Och – vid Medborgarplatsens tunnelbanestation stod vi och tittade på den här lappen på väggen tills alla hade kommit:

bild 2

Verkar gott?

Sen gick vi tillsammans till Katarina kyrkogård och minneslunden där. Det var väldigt vackert. Marianne och jag hade, precis som många andra, med oss ljus. Det bästa var nog ändå att vi såg två av hararna sitta stilla under ett träd.

bild 3

Kvällen avslutades med middag hos Marianne. Logistiken på fredagen gick till stor del ut på att köpa tårta på Chokladfabriken, koka potatis till potatissallad, köpa vin och hämta varmrökt lax hos Felix. Det blev en mycket god måltid! Det var dessutom fantastiskt trevligt att träffas och jag är så himla glad att även Petter och Fred var med. Och Stella som kom senare också. Alltså Freds tjej.

Idag är det skönsöndag som kommer att avslutas med godmiddag (ja, det är jag övertygad om) på Kungsholmen. Det ska bli trevligt! Till dess ska vi se på härliga, härliga Downton Abbey och kanske inte fullt lika härliga Så mycket bättre.

Bra helg. Jag är redo för ny arbetsvecka!

(Rubriken betyder ingenting. Jag har kollat. Bara ett försök att finskifiera ordet helg.)

Husmorstips

Oj. Det skulle rekommenderas husmorstips idag ja.

Jag har tvenne ting att dela med mig av.

1. Om du kanske har ett köksskåp som inte går ända upp till taket, eller ja, det kan ju faktiskt vara vilket skåp som helst, så kan du med fördel lägga gladpack högst upp. Så smidigt att ”damma” eller att få eventuellt matfett att hamna på den glada plasten istället för på hyllan. Jättebra tips från mormor ~1976. Tack!

2. När du spiller rödvin, och det här tipset vore det bra om du tog med en nypa salt eftersom jag inte har testat det själv man jag är helt fascinerad av det, häll genast på vitt vin för då försvinner nämligen den röda färgen. Om du inte vill öppna allt vin du har hemma på en gång så är ju galltvål verkligen en produkt att ha i hemmet. För alla fläckar.

/En av husmödrarna i vardagen
Jag känner två andra med ypperliga tips – AC och Jenny. Se vad de har att dela med sig av också!

 

Patent 986

Sex år, eller är det sju år, senare är min älskade brorsas dokumentärfilm klar. Och igår sändes den. Den handlar om det svåra att vara uppfinnare utan företagsjättar i ryggen, att vara lite för smart lite för tidigt och Håkan Lans är exemplet.

Under inspelningens gång har min bror varit fast i England när askmolnet från Island spreds över världen (och då var jag i Frankfurt och tog tåget därifrån. Det trånga tåget.) Han har pratat med Wozniak som tillsammans med Jobs grundade Apple, Noam Chomsky som är jättestor inom lingvistiken (som jag läste på universitet), Bushnell som grundade Atari och ett gäng andra namnkunniga personer.

Min bror Felix och hans kollega Micke har jobbat som fan med filmen och jag tycker att det verkligen gav utdelning. Nu är jag Felix syster och eventuellt lite partisk, men jag tycker att den växer under sin timma. I början är den snabb, men efter en stund vänjer man sig vid de smarta klippen och framför allt de smarta illustrationerna. Jag kanske ska nämna att min bror och hans kollega har jobbat med grafik i 20 år. Det märks.

Jag tycker att Håkan Lans porträtteras på ett väldigt fint sätt. Han blir en människa. En liten människa som slåss mot jättar. Hela problematiken med patent blir belyst på ett intressant sätt och jag sitter i TV-soffan och gråter litegrann när det visar sig att Håkan Lans höll på att ge upp. Han ville under en period inte leva mer. Och – jag blir så jävla irriterad över orättvisorna den som inte har pengar råkar ut för. Eller, kan råka ut för.

Musiken är bra också. Den har Stefan Ekström skrivit.

Nu blir det kanske fel fokus, men det skiter jag i. Jag tycker att det var himla synd att jag inte fick vara röst i filmen. Jag läste in allt, men sen var det nån på SVT som hade en annan röst som förslag. Mest bara för att. Fruktansvärt jävla irriterande. Det hade varit så roligt att få ha gjort ett TV-jobb. Att få in en fot. Men jag tror att den dörren är stängd for ever nu. Detta skall smältas.

Men – se filmen. Den är klart sevärd. Den går i repris ett antal gånger framöver.