månadsarkiv: september 2013

Ansiktsminne

Igår kände jag igen och hälsade på folk från förr inte mindre än två gånger.

Först var jag och Jenny inne på Frank Form för att hitta en present till en kompis som fyller år idag. Där arbetar en tjej som jag kände igen så väl. Jag frågade om hon hade gått i Skanstulls gymnasium, men det hade hon inte (senare insåg jag att hon nog är ungefär 10 år yngre än jag, så det kanske var en förolämpning …). Vi pratade lite om Orla Kiely-grejer samtidigt som jag sökte i minnet efter en situation till ansiktet – 1995. Informatörslinjen på KomVux! Hon kom inte ihåg mig, men å andra sidan kom hon inte ihåg nånting från den tiden. Jaja. Vi blev båda lite glada i alla fall. Katti.

På kvällen var Per och jag på releasefest för en bok om hammarbyare – Jag hör till de få som kan leva, av Katarina Kuick bilder tagna av Björn Qvarfordt – och där var det en kille som jag kände igen. ”Men du har gått i Skanstulls gymnasium!” sa jag. Och det hade han. Sen pratade Per och jag med honom resten av kvällen. Trevligt. Nej. Han kände inte heller igen mig. Benjamin.

Jag kan ju inte gärna lägga ut bilder på de här två personerna, som för övrigt blev väldigt förvånade över att bli igenkända, men jag kan lägga ut bilder på braiga boken! Över 500 sidor om hammarbyare och kulturen kring Hammarby. Den är bra! Och det är väldigt snygga foton!

bild kopia 10

Jag hör till de få som kan leva

bild kopia 11

Kapitlet om mig, Per och Dante

Saker i min handväska

Innehållet i min handväska …

Det enda som är borttaget är mina nycklar (för att jag inte kan lägga dem på bordet. Sa mormor), en penna med tuggummi på en lös tepåse och en näsduk.

Lägg dessutom till en bok. Och ytterligare en mobiltelefon. Voilà – en bagladys väska.

Jag har fem kastanjer. Lite cent och lite pence. På kontot man-vet-aldrig-vad-som-händer har jag en gummisnodd och ett hänglås. Tre uttorkade ”refreshing towel”. Två SL-kort. Ja. Det röda jag använder var pappas. Det blå är mitt gamla kort.

Nagellack. Två tepåsar.

Och – jag kommer kasta en sak. Broschyren från Millesgården.

bild

Väskans innehåll

Här kan ni se vad Jenny och Ann-Charlotte har i sina väskor. Vad har du i din väska?

 

Protester

Man kan visa vad man tycker på så många sätt. Idag har jag varit på en tillställning där man visade sitt missnöje vid två olika tillfällen.

Det ena var en fredlig, tyst protest. Den andra var, vill jag lova, högljudd. Och våldsam.

Vi har varit på fotboll. Nej. Sluta inte läsa här. Snälla.

Den tysta protesten kanske kan beskrivas litegrann som en strejk. Publiken får inte vad den vill ha och tycker sig ha rätt till. Så de som normalt driver en stor del av ”livet” på matcherna – hejaklacken – kom inte in förrän efter en halvtimma in i matchen. Tyst och tråkigt.

Sen var det som vanligt ända till ett tag in i andra halvlek då ett gäng mörkt klädda unga män (antar jag) i jackor med luvor sprang upp ovanför motståndarlagets hejaklack. Där kastade de ner knallskott. Så var slagsmålet igång.

Jag fattar inte. Vem får ut nåt av det här? Är jag världens mest naiva när jag verkligen inte fattar? Matchen avbröts i 40 minuter. Barn grät av rädsla. Folk som hejar på samma lag börjar bua åt varandra. Alla de drygt 10000 som var där störs av ett litet gäng kompletta idioter som verkligen inte har på nån endaste arena att göra. Om det inte är tornerspel eller så. Boxning. För fotboll verkar de inte vara intresserade av.

Kanske ulliga, gulliga katter skulle vara nåt att sysselsätta sig med istället för att slåss? Piffa och kamma på utställningar. Bra med luvjacka då.

Undrar också om de tycker att kvällen blev lyckad. När man blir hatad av alla.

Chop shop

Ibland hjälper det. Att shoppa bort den lilla depressionen. Jag försökte igår. Lyckades dåligt. Måste berott på att jag faktiskt inte köpte nåt.

Idag, när jag gick ensam på lunch igen, såg jag ut över nejden och sökte efter lämplig restaurang.

Det är inte så många ställen att välja mellan. MIO har mackor och paj med osäkert bäst-före-datum. Men rummet man äter i är ljust och fint. Fast det tar evigheter att få maten.

Thaistället på andra sidan vägen är märkligt. Och kallt. Idag stod dörren på vid gavel och alla satt med ytterkläderna på sig. Men det är genuint och maten är stark på ett bra sätt.

Så finns det ett ställe som serverar husmanskost. Nån gymnasieskola i närheten har det här som matsal så det är alltid massor av ungdomar där som äter samma mat som jag fast för en tredjedel av priset. Och han i kassan har en kladdig kockskjorta som det står Kaknästornet på.

Och sen är det Bromma Blocks som ligger liiite för långt bort men som har Erssons goda räksallad. Fast den är ju så god att man vill ha vin till. Och jag kan ju inte komma full tillbaka. Va?

Jag gick till thaien. Jag tror att hon i kassan förstår mig bättre än jag förstår henne. Jag vill verkligen förstå. Kämpar med att läsa på läpparna och kolla kroppsspråket och tänka på thailändska – det går så där.

Efter lunch var det shoppingdags. På Jysk. Hahaha! Det var liksom det bästa den lilla handelsplatsen hade att erbjuda. Cykelringen gick fetbort. kvik också. Jysk är liksom inte särskilt sexigt. Inte alls faktiskt. Men! De har kuddar! Och plötsligt kände jag ett behov av en sån där kudde som formar sig efter en. En WellPur till specialpris! Så jag köpte en som de stoppade i den största påse jag sett, och sen kände jag mig faktiskt lite lyckligare. Eftermiddagen blev riktigt bra!

Så. Idag tackar jag Jysk för deras kuddutbud. Tack Jysk.

(Vad händer i morgon? Köper hon ett kök? En cykelhjälm? Eller bara en macka på MIO? Spännande fortsättning följer. Häng med!)

P.S. Angående Chop shop. Jag tänkte så här – liksom hugga bort deppet genom att handla. Chop. Shop.

Note to self – välj inte bloggrubriker som behöver förklaras.

Åhléns och Byredo

Jag gillar Åhléns. Har alltid gjort. Sökte till och med sommarjobb på Åhléns Söder på 80-talet. Fick det inte. Började på Obs! i Handen i stället. Där träffade jag de äldre sönernas pappa så det var nog bra!

En gång, när jag åkte tåg från Norrland där mormor och morfar bodde då, träffade jag en tant som jag pratade med i flera timmar. Hon jobbade på Åhléns på Söder också. Jag gick och hälsade på henne flera gånger. En dag hade hon gått i pension.

Jamen det var inte det jag skulle skriva om.

Jag ska skriva om två vitt skilda saker. Den ena handlar om parfym. Man har ju byggt om på Åhléns – en jättestor parfymavdelning på gatuplanet. Det bästa med den är att de har börjat sälja Byredoparfymer. Jag ÄLSKAR Byredos parfymer. Samtliga är … spännande. Gå dit!

Den andra saken handlar om att känna sig som en tant. Det har jag gjort idag. Det gör jag alltid när det handlar om smink och parfym. Det är så här. Jag intresserade mig aldrig för vare sig parfymer eller smink förr (eftersom jag inte hade råd). Nu känner jag mig för gammal.

Det kändes inte riktigt som jag och den unge mannen i Byredos disk hade särskilt mycket gemensamt. Mer än möjligtvis intresset för just de parfymerna då … Han är säkert jätteduktig, men jag kände mig som en idiot. Jag vill bara vara i fred och lukta på allt. Helst utan att nån tittar på. Jag tyckte min jacka kändes fel. Frisyren. Hela jag.

Jaja. Köpte inget idag. Men säkert en annan dag. 1996 är ny och passar nog bäst på kvällen, Gypsy Water intresserade mig mest idag – vaniljpudrig. Och Oud Immortel brukar jag spruta på en provlapp och lägga i plånboken så att det luktar gott varje gång plånboken öppnas!

Katthelg

Det har varit en fnissig helg med kattfolk. Man blir trött av att vänta i en sporthall i två dagar. När man är trött fnissar man.

Det här med att tävla med sina katter kan tyckas vara märkligt. Jag håller med. Men man glömmer liksom bort att det är det man håller på med. Det ska piffas med katten och man pratar med folk och man hasar omkring och fikar och piffar lite till. Dessutom är det många mycket trevliga människor!

Det gick inte särskilt bra för oss med Messi på den här utställningen. Hon fick en väldigt bra bedömning, men det fanns en annan katt som fick en ändå bättre bedömning. Det gör inget! Vi har världens finaste katt oavsett!

bild kopia 9

Messi!

Närkontakt

Saker som hänt i kontakt med andra människor idag.

  • Bussen var extra långsam i morse. När jag kom till Södra Station så stod pendeltåget redan på perrongen redo att stänga dörrarna. Ett sista ryck och jag skulle hinna! Mycket folk. De som just klivit av. Sista rushen mot tåget krävde rak väg, inget snitslande mellan korta och långa, unga och äldre mänskliga hinder. Jag ångvälte mig in dörrarna. På vägen stötte jag till en kille ganska hårt. Känslan av hans arm mot min axel släppte inte förrän i Karlberg – tre stationer och sju minuter senare.
  • På väg från pendeln till jobbet. Solen skiner så jag har jackan över armen. En snodd/dragsko hänger och slänger. Dunsar mot min handväska. Jag lyssnar på nån podcast. Promenerar i rask takt. Ända tills … jag plötsligt fastnar i nåt. Tvingas dansa bakåt flera steg. Dragskon är lång. Den har fastnat i en förbipasserande tjejs hörlurssnodd. Hennes dans måste ha sett lika rolig ut som min. Jag gapskrattar vid tanken på hur det måste ha sett ut. Tjejen tittar oroligt på mig och undrar om det gick bra. Det gjorde det.
  • När dagen är slut gör jag den omvända resan hem. Byter pendeln mot tvärbana vid Årstaberg. Går mot rulltrappan. En kvinna trampar på min häl. Skon lossar från foten. Jag har nån sorts sommarskor i plast, så hälen landar lätt i skon igen. Åker ner i rulltrappan. Hon som trampade mig på hälen stannar upp bredvid mig, säger ”Förlåt” och ser uppriktigt ledsen/orolig ut. Hon har grålila, illa färgat hår och tatuerade armar. Jag förundras över hennes omtanke. Ler. ”Ingen fara”

Nu ska vi ut i trafiken. Annat där. Alla ensamma i sina bilar. Men vi åker tillsammans. Trevligt!

 

 

Faktiskt utvald!

Ibland måste jag komma ihåg att tänka på de väldigt bra sakerna.

Idag har jag påmints om två saker jag faktiskt valts ut till. Ingenting som leder till världsfred, botar cancer eller påverkar miljön, men ändå.

Dels så har jag valts ut som röst till 1177 Vårdguidens telefonitjänst som får 4 miljoner samtal varje år. Jag läste in allt till tjänsten i morse. Jag hoppas att det blev bra! Kanske har jag inte nämnt det tidigare, men jag är ju röstaktör sen många år. Kanske 25 år. Jo serru. Bra extraknäck. Har avtal med Telia. Funkar bra!

Dels så kommer jag, som en av 29 personer, att vara med i en bok som handlar om hammarbyare. En författare (och översättare) som heter Katarina Kuick har skrivit boken ”Jag hör till de få som kan leva”. Idag fick jag inbjudan till releasefesten! Eller – herregud – releasefesterna! Boken är klar och jag är så glad för Katarinas skull! Om man är det minsta intresserad av fotbolls- och supporterkultur så ska man läsa den här boken! Och här krävs väl eventuellt ändå lite mer bakgrundsinformation. Per och jag har haft säsongskort till Hammarbys matcher i många år. Sen 1998 om man ska vara  noggrann.

Jag hoppas att det inte är förmätet att skriva om sånt här. Men det är en del av mitt liv. Kanske är det förmätet att ha en blogg?

Men det är ju som med TVn – bara att stänga av om man får nog! (Käckt va!)

Heja!